Gösta Nystroem brukar räknas till den första generationen svenska modernister, alltså till dem som debuterade runt första världskriget och som efter kriget kände starkt behov av att öppna dörrarna till Europa och övriga världen. Nystroem, Hilding Rosenberg, Moses Pergament och andra strävade efter att vädra ut den unkna romantiken och ta del av det nya. De reste till kontinenten och sög i sig fredens optimism och framtidstro, den nya maskinella tidsandan, det fräcka och fräscha i tjugotalets glamour.
Nystroem var född i Dalarna, växte upp i Södermanland och visade tidigt musikalisk mognad. Han spelade kyrkoorgel när han var tolv, och följde sin far i fotspåren när han utbildade sig till folkskollärare och organist. Fadern var även amatörtonsättare (och hälsade så småningom på sin son i konstens Paris). Även Göstas bröder blev goda musiker, men själv nöjde han sig inte med att vara amatör. I tjugoårsåldern fick han sina grundläggande kunskaper i komposition vid Musikkonservatoriet i Stockholm för den gamla konservative wagnerianen Andreas Hallén. Inte undra på att han tidigt sökte sig ut i världen, och var mycket nära att slå musiken ur hågen.
Målaren - 1915 hamnade han i Köpenhamn för att studera måleri. Han blev en framgångsrik porträttmålare, hade några utställningar och kunde hjälpligt dra sig fram ekonomiskt på detta. Målarkonsten kom sedan genom hela livet att bli hans stora intresse vid sidan om musiken, och hans kubistiska oljemålningar kan jämföras med det bästa i sitt slag av en svensk målare. Som omväxling gick han på fotbollsmatcher tillsammans med Carl Nielsen, vars musik han beundrade. Nielsen har ”satt segel på hela den gamla skandinaviska musikskutan, som läcksprungen och oduglig under decennier legat och guppat i dödvatten”. En del musicerande blev det också i Köpenhamn, bland annat ackompanjerade han vid en konsert sångerskan Nina Hagerup-Grieg, Edvards hustru.
Åren i Frankrike - Medan han i Tyskland nosade i det han upplevde som Arnold Schönbergs återvändsgränd med tolvtonsmusik fick han ett ofta citerat telegram från tonsättarkollegan Pergament i Paris: ”vad fan gör ni i tyskland stop det är ju här det händer allting stop kom hit stop moses”. Nystroem for därför spontant till den franska huvudstaden, och anade inte att han skulle stanna där i tolv år, år fyllda med studier för Vincent d’Indy (som rekommenderade honom att börja varje morgon med ett preludium och fuga ur Bachs Wohltemperierte Klavier, ett råd han sedan följde under större delen av sitt liv) och exilryssen Leonid Sabanejev, som förmedlade kontakten med såväl Stravinskys som Honeggers musik. Prokofjev och Ravel hörde också till husgudarna. Det var impressionisterna som lärde Nystroem att lyssna, men hans egen musik blev kärvare. Kanske var det hans nordiska vemod som gjorde sig gällande. Sanningen att säga tillbringade han inte så mycket tid i Paris, även om det var den fasta punkten. Ofta var han på resa, inte sällan till Medelhavet, vare sig det gällde de grekiska öarna eller Spanien – och själv menade han att 75 % av tiden tillbringade han ute till havs med fiskarna i Bretagne. Han hade i alla fall en ateljé vid vänstra Seinestranden och umgicks i de svenska konstnärskretsarna. Han studerade också måleri för Legér och träffade både Braque och Picasso. I den lilla staden Savary-sur-Mer vid Medelhavet fullbordade han i början av 30-talet sin första symfoni, Sinfonia breve.
Havet - Hans intresse sig för havet väcktes tidigt, och han hade i Köpenhamn lärt känna grönlandskännaren Knud Rasmussen och polarforskaren Roald Amundsen. Han fick redan 1916 möjlighet att följa med dem på en strapatsrik resa till Norra Ishavet. 1928 reste han med båt runt hela Afrika och upp genom Suez-kanalen. Havet har också kommit att spela en mycket stor roll i Nystroems kompositioner. Det började 1925 med den symfoniska dikten Ishavet, givetvis med iskalla minnen från resan. Det var tänkt att den skulle bli en balett för Svenska Baletten i Paris, men de kubistiska dräkterna skulle inte gå att dansa i, så projektet ’lades på is’. Istället skickades noterna till Stockholms Orkesterförening, där de blev liggande tills den tjeckiske dirigenten Vaclav Talich fick ögonen på dem och uruppförde musiken några år senare. Det blev en stor framgång och bland andra Musical Times öste superlativer över den, eftersom man i musiken funnit ”the characteristic Scandinavian spirit”. Havet fick sedan en fastare plats i Nystroems skapande än hos någon annan tonsättare, vare sig det gällde pianostycken som Valse marine, körsånger som Tre havsvisioner, solosånger som Sånger vid havet (vilka liksom så många andra av hans sånger existerar med såväl piano- som orkesterackompanjemang), På reveln, Tre sånger ur Stormen eller orkesterverk som scenmusiken till Shakespeares Stormen eller den tredje symfonin, som kallats Sinfonia del mare (1947) och som är ”dedicated to all sailors on the seven seas” – och som rymmer en tonsättning för solosång av Ebba Lindqvists havsdikt Det enda. Här har vi att göra med en av den svenska symfonikonstens absolut största mästerverk. Hans enda opera bygger på Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar och utspelas i den bohusländska skärgården.
Det är två helt olika sidor han visor upp i de vackert formade, kärleksfulla solosångerna och i de storslagna orkesterverken. Få svenska tonsättare har visat en sådan logisk kraft och en sådan rytmiskt pådrivande vilja i sina orkesterverk. I Sinfonia espressiva (1937) växer orkestern hela tiden från kammarmusikalisk sprödhet till symfonisk bravur. De grandiosa orkesterverkens totala motsats hittar man i de innerliga romanserna. Han komponerade flest sånger till Ebba Lindkvists och Pär Lagerkvists texter. Hela cykeln Ångest har nyligen också presenterats i Musica Sveciae-antologin med Gabriel Suovanen som baryton. Till de viktigaste sångsamlingarna måste också räknas Själ och landskap och Tre kärleksvisor.
Först 1932 återvände Nystroem hem till Sverige. Han var 42 år gammal och slog sig för gott ner på den svenska västkusten i Marstrand och på Särö – nära havet. Han livnärde sig främst på att skriva musikkritik i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning mellan 1932 och 1946. Därefter kunde han helt ägna sig åt att komponera. Med Sinfonia concertante (1944) kom Nystroems definitiva genombrott på hemmaplan. Som titeln antyder får verkets cellosolist inte briljera med virtuositet, utan mera ingå som en integrerad del av helheten. Men även om verket må anses representera den absoluta musiken, så kan man ändå känna havets närvaro i den vågrörelse som griper tag i lyssnaren redan tidigt i första satsen. Och i finalens barockpastisch gungar havet stilla, som en siciliano, innan malströmmen tar tag i lyssnaren och kastar honom runt i stormvågor.
Nystroem var till sin läggning en av de sista kavaljererna, en hedersman och aristokrat, som var mycket förtegen om sin egen musik. När han skrev sina memoarer, ”Allt jag minns är lust och ljus”, (utgiven postumt 1968) ägnade han sin skimrande prosa inte åt att berätta om musiken eller karriären utan mest åt att lära oss något om havet, maten och lusten att leva.
Stig Jacobsson
