Sin utomordentliga skicklighet i tekniskt och formellt avseende, utnyttjade Lars-Erik Larsson i en ständig strävan efter största möjliga enkelhet i de musikaliska uttrycksmedlen. Denna enkelhet i förening med en flödande musikalisk ingivelse och lyrisk-poetisk hållning har gjort Lars-Erik Larsson till en av Sveriges populäraste tonsättare genom tiderna.
I stilistiskt avseende har Larsson under skilda perioder av sitt skapande prövat olika vägar. Representativ för den nyklassicistiska stilen hos de tidigare verken är Saxofonkonsert (1934), medan från en följande närmast lyrisk-romantisk period främst bör nämnas Pastoralsvit (1938), musik till En vintersaga (1938) och körverket Förklädd Gud (1940), vilka kanske mer än några andra skapat tonsättarens utomordentliga popularitet även hos den bredare publiken.
En radikalare hållning präglar Musik för orkester (1949) och Violinkonsert (1952), två höjdpunkter i Larssons produktion, liksom hans Tre orkesterstycken(1960) och Orkestervariationer (1962), i vilka han tillämpar en personligt utformad tolvtonsteknik med bevarande av sin lyriska och melodiska ådra.
En mellanställning i stilistiskt hänseende intar den mycket uppmärksammade serien 12 Concertini (1953-57), en för vart och ett av orkesterns instrument, där stråkorkestern utformats med tanke på amatörorkestrar. Larssons senare produktion karaktäriseras som något av en syntes av drag från de tidigare stilistiska perioderna. Lyrisk fantasi (1967) har en melodisk innerlighet som för tankarna till Pastoralsvit, medan Due Auguri (1971) kännetecknas av en frodig och underfundig humor, liksom den lekfulla pastischartade sviten Barococo (1973).
