Violinist, ständig kammarmusiker och upptågsmakare med en djup religiös ådra – 2019 skulle tonsättaren Sven-Erik Bäck ha fyllt 100 år. Han var en stark kraft inom 1900-talets svenska konstmusikliv med sitt breda kontaktnät, många samarbeten och sin stora och originella produktion som tonsättare. Tillsammans med Eric Ericson utforskade och förnyade han körmusiken, framför allt i den kyrkliga sfären.
Sven-Erik Bäck växte upp i en lägenhet på Sankt Eriksgatan i Stockholm, i en borgerlig familj med frikyrkliga anknytningar. Piano lärde han sig att hantera på egen hand, men han fick tidigt en fiollärare och antogs vid nitton års ålder till violinklassen vid musikkonservatoriet vid Kgl Musikaliska Akademin, "Ackis". Han blev snabbt en eftertraktad kammarmusiker och var fast medlem i flera olika stråkkvartetter. Det blev också som kammarmusiker han försörjde sig under sin första tid som utexaminerad.
Under tiden på “Ackis” knöt Bäck kontakter med jämnåriga som skulle bli betydelsefulla både i yrkeslivet och som nära vänner livet ut: tonsättarna Ingvar Lidholm och Karl-Birger Blomdahl och den blivande musikkritikern Bo Wallner men kanske framför allt kördirigenten Eric Ericson. Tillsammans med Ericson utforskade Bäck framför allt tidig musik, och de två vännerna framförde ofta Bachkantater med liten besättning i de frikyrkliga sammanhang de hade gemensamt. Redan under gymnasietiden hade Bäck även börjat komponera och fortsatte med det under sina utbildningsår, men valde att studera komposition privat för Hilding Rosenberg. Rosenberg stod för ett nytt ideal som i många fall ogillades av konservatoriets lärare.
På femtiotalet reste Bäck och Eric Ericson tillsammans med andra i samma generation till Schola Cantorum Basiliensis i Basel för att fördjupa sig i tidig musik och historiska spelstilar. Framför allt blev studierna för den legendariska musikforskaren Ina Lohr oerhört betydelsefulla för Bäck. Bäck vistades även i två omgångar i Rom tillsammans med sin fru Puck och deras lilla son för att studera komposition för Goffredo Petrassi, som blev en viktig förebild för Bäck och som uppmuntrade honom att bejaka sitt kall som tonsättare.
Bäck fanns med i kärnan av Måndagsgruppen, en sammanslutning av tonsättare, musiker och musikforskare som bildades för att diskutera komposition då andra världskriget hade avbrutit kontakten med omvärlden. Gruppen blev alltmer modernistiskt inriktad och samtalen inom gruppen hade stor inverkan på Bäcks utveckling som tonsättare.
Bäck skulle i livet å ena sidan gå djupt in i det kristet andliga i sina psalm- och körtonsättningar och å andra sidan avlägsna sig från gemenskapen när han gick ur Missionsförbundet, enligt honom själv av teologiska skäl. Han var känd som en något av en spjuver och hans humor gränsade till det absurda när han med stenansikte uttalade de mest bisarra ironier. Han fortsatte livet ut att musicera, gärna spontant och i alla sorters sammanhang. Vid hans sjukbädd i livets sista skede satte vännen Ericson in ett piano för att besökare skulle kunna musicera med Bäck om andan föll på.
Sven-Erik Bäcks produktion som tonsättare är stor och spänner brett över den konstmusikaliska genren: elektronisk musik, kammaropera, kyrkliga motetter, soloverk och orkesterstycken. Han finns representerad i den svenska psalmboken 1986 med sju psalmer. Bäck har ofta, frivilligt eller ofrivilligt, med sin musik befunnit sig i stormens öga i debatter om konstmusiken och kulturens utveckling. “Han använde sig av en stor mängd uttrycksmedel och stilistiska former; hans inspiration pendlar mellan historiska förebilder respektive vår tids anda och den nya musikens successiva landvinningar. Förhållandet mellan tydlig, övergripande formkänsla och energiskt impulsiva inslag präglar kompositionerna” skriver Hans-Gunnar Peterson på Svensk Musiks hemsida.
Janna Vettergren
