Jag växte upp i mina föräldrars musikaffär i Orsa. Man sa att jag sjöng innan jag pratade och musiken förblev del av mitt liv. Yrkeslivet började i Italien och varade där i nästan 30 år. Men det känns rätt att vara hemma, i Dalarna, igen. Förväntningarna dallrar i luften inför kommande musiksäsong!
I musikaffären hängde alla – musikälskare, dansband, jazz- och folkmusiker. Jag plinkade på pianon och gjorde egna låtar redan som barn. Drömmen, den ouppnåeliga, var att skriva musik, bli tonsättare. Cellon blev mitt pass till Konservatoriet i Falun, som sedan blev Arrangering och komposition på Musikhögskolan i Stockholm.
Jag träffade en italiensk pianist, och efter studierna bar det iväg till Rom, i hopp om musikerjobb inom italiensk filmindustri, som var stor då.
Första jobbet, 1986, blev underligt nog musiken till en amerikansk film, med bl.a. Mickey Rooney. Ett jobb ledde till nästa. Musik till film, dokumentär, även orkestrering och arrangering åt mer namnkunniga filmmusiker, och glittriga italienska TV-shower, som ofta gästades av världsartister. Det skulle gå fort, som på löpande band, i blandade genrer.
Ett ganska anonymt arbete på gott och ont.
Förhoppningen, att få skriva MIN musik, kom när en vän övertalat mig att delta i en tävling anordnad av Svenska Kyrkan i Falun. En folkmusik-inspirerad mässa,
Missa Dalecarliensis, blev till. Men få kände till mig här, så jag deltog i ännu en tävling, anordnad av Allmänna Sången i Uppsala, med verket Speeches. Men då, 2016, lämnade jag jobben i Italien för den svenska körvärlden, och jag skriver musik till både kör och ensembler. Härifrån reser musiken ut i världen, och jag är både stolt och tacksam, men så även över mina år i Italien.
Dalasinfoniettans Composer in Residence blir min ”revansch”. Jag använder orkestern igen, men nu till min egen musik. Orkesterverket, Radices, har trots allt redan uppförts här, vid Dalarnas orkesterförenings 100-års-jubileum. Men det blir spännande att höra verket spelas igen nu i december av Dalasinfoniettan. Kontakten med musikerna och med dirigent Claire Levacher är också spännande. Interaktion, samspel och samarbete inspirerar, och var inte en självklarhet i mitt italienska arbetsliv.
”Förväntningar” blir därför mitt tema för säsongen. Både jag, musiker och publik har säkert förväntningar på varandra, på mig och min musik, men framför allt på Kristinehallen som invigs, och min ouvertyr till invigningen får heta just Förväntningar. Kan säsongen leva upp till allas förväntningar?
Vi kommer självklart uppleva, tycka och få olika intryck av både musiken och Kristinehallen.
