Koncentration och rytmisk vitalitet och pregnans är huvuddrag, som är gemensamma för nästan alla
verk av Dag Wirén, oberoende av deras karaktär i andra avseenden. Här finns influenser från fransk 1900-talsmodernism och nordisk tradition. Hans
musikantiska ådra liksom det gedigna hantverket har gjort honom till en mycket populär tonsättare både hos musiker och publik.
Dag Wirén växte upp i en musikalisk familj i Bergslagen och flyttade 1926 till Stockholm för att studera komposition vid Musikaliska Akademien. Liksom många andra Skandinaviska tonsättare fortsatte han sina studier i Paris där han spenderade några produktiva år under mellankrigstiden. Där lät han sig influeras av neoklassicism, Les Six och Stravinsky. Men också den nordiska traditionen var en stor källa till inspiration, framförallt Nielsen och Sibelius.
Dag Wirén tillhörde tillsammans med Lars-Erik Larsson, Gunnar de Frumerie och Erland von Koch de så kallade 30-talisterna, som alla debuterade under 30-talet efter studier i Tyskland och Frankrike. Viktigast bland Wiréns verk från denna period är Sinfonietta (komponerad i Paris 1934), Cellokonsert (1936) och Serenad för stråkorkester (1937). Serenaden som vunnit en närmast enastående popularitet i Sverige, tillhör fortfarande de mest spelade svenska verken både
i Sverige och utomlands.
Den lätta, eleganta stilen som dominerade hans
tidigare produktion, kombinerades senare med en påtaglig fördjupning i syftning och uttryck. Ett kännetecken för denna utveckling var Wiréns användning av metamorfostekniken. Wirén låter ett litet, till synes obetydligt motiv genomsyra ett helt verk, ett motiv som expanderar och utvecklas genom alla satser. Symfoni nr 3 (1944) och Violinkonserten (1946) är viktiga exempel på denna
utveckling och bland de följande verken hittar man höjdpunkter som Symfoni nr 4 (1952) och Stråkkvartett nr 4 (1953).
Wirén komponerade även musik för teater och film. Mest känd av dessa är kanske scenmusiken till
Almqvists Amorina (1951), ur vilken Wirén hämtade motivet till Symfoni nr 5. Senare verk av betydelse är bl a Musik för stråkorkester (1967), av kritiken betecknad som en sentida motsvarighet till Serenaden, låt vara av kärvare karaktär, Stråkkvartett nr 5 (1970), Blåskvintett (1971) och Concertino för flöjt (1972).
