När Eduard Tubin i all hast lämnade Estland 1944 ansågs han vara Estlands främste tonsättare - ändå förblev han tämligen styvmoderligt behandlad i sitt nya hemland Sverige. Först efter hans död har det vuxit fram ett intensivt intresse för Tubins musik, en musik som förenar folkmusikalisk tradition med slavisk senromantik.
Eduard Tubin föddes 1905 i Estland, där han blev en av de ledande gestalterna inom musiklivet både som dirigent och som kompositör med fyra symfonier, en balett och många andra verk på sitt konto. År 1944 sökte Tubin skydd i Sverige, liksom tusentals andra ester. I Sverige komponerade han större delen av sin musik; han fullbordade sex ytterligare symfonier (och den första satsen av en elfte), ett requiem, två operor, flera konserter, soloverk, körverk med mera. Här skapade han sin unika stil, som kombinerade teman från estnisk folkmusik med samtidens rika uttrycksmedel.
Dock spelades Tubins musik inte särskilt ofta. I Estland var den periodvis förbjuden på grund av repressiv kulturpolitik, medan den svenska musiketablissemangets fokus på modernism effektivt uteslöt kompositörer som skrev i en mer traditionell stil. Situationen förändrades dramatiskt när Tubins vän och anhängare Neeme Järvi emigrerade från Estland 1980 för att påbörja en internationell dirigentkarriär.
År 1981 dirigerade Järvi den tionde symfonin med Boston Symphony Orchestra och Tubin åtnjöt stor personlig framgång. Därefter följde andra liveframföranden, och skivbolaget BIS inledde ett stort projekt med att spela in Tubins kompletta orkestermusik, liksom hans kompletta pianomusik (1988), all musik för violin, viola och piano (1992) och annan kammarmusik.
För mer information: http://www.tubinsociety.com/
