Karl-Birger Blomdahl var den naturliga medelpunkten inom kamratkretsen Måndagsgruppen, där ny musik och nya kompositionstekniker nagelfors under 1940-talet. Han blev en ledande musikdebattör, han kämpade för att grunda en elektronmusikstudio i Stockholm (EMS) och för att omforma radions musikerresurser till en fullvuxen symfoniorkester med egen studio. Han hävdade starkt den moderna musikens hemortsrätt i radio och på konsertprogram. Han var nytänkande kompositionsprofessor vid Musikhögskolan i Stockholm och blev 1965 chef för Sveriges Radios musikavdelning. Idag har hans kompositioner, som av allmänheten ofta togs emot som svårbegripliga nymodigheter, blivit klassiker med självklar plats på konsertestraderna.
Redan verken från 30-talet avslöjar en gedigen hantverksskicklighet och de tidiga 40-talsverken speglar studierna i barockmusik en neoklassisk Concerto grosso och den ofta spelade Adagio ur Vaknatten. Längre fram kommer inflytande från Hindemith, Bartok, Stravinsky, vilket märks i Symfoni nr 2 och Pastoralsvit för stråkar (1948) - det första verk som vänskapen med diktaren Erik Lindegren resulterade i. Medan Blomdahl tidigare hävdat att litteratur och musik icke låter förena sig, öppnade Lindegren och den övriga kretsen kring tidskriften Prisma hans öron även för denna genre, och Lindegren bidrog med texter till oratoriet I speglarnas sal, operorna Aniara (1958) och Herr von Hancken (1962-64) samt kantaten ...resan i denna natt (1966). I några av dessa verk knyter tonsättaren även an till blues och jazz, inte sällan i parodiskt syfte.
Med Symfoni nr 3 – Facetter slog han igenom internationellt (ISCM 1951) med ett personligt och skiftningsrikt tonspråk. Även senare orkesterverk som baletterna Sisyfos (1954) och Minotauros (1957), avslöjar en rik och vital fantasi med massiv uttryckskraft.
Stig Jacobsson/Svensk Musik
