Lille Bror Söderlundh var en mångbegåvad musiker som komponerade vismelodier, skrev för revyscenen, för teater, för baletten och för filmen. Han skrev musik för barn men också djupt allvarlig musik. För många är han för evigt känd som viskompositören som skrev melodierna till Nils Ferlins Får jag lämna några blommor, När skönheten kom till byn och andra visor. Han blev hela Sveriges Lille Bror, vida känd och omtalad för sin sång och sitt raffinerade sätt att spela gitarr. Men ”visperioden” omfattade egentligen bara några få år, hela tiden komponerade han också seriös musik. För honom som musikant fanns det ingen grundviktig skillnad mellan visorna och den seriösa musiken.
Redan under studietiden skrev Lille Bor Söderlundh en del kammarmusikaliska verk, till exempel Fyra små sommarlåtar (1933), och Allegro Concertante för två violiner och stråkorkester (1935/40) men omvärlden hade till en början svårt att acceptera hans mångsidighet. Att vilja omfamna hela det musikaliska fältet var en tanke som var främmande för de flesta av hans komponerande kolleger. När han valde att presentera sina olika musikaliska sidor i en porträttkonsert möttes hans instrumentala kompositioner av misstro av musikkritikerna. Omdömena har sedan dess nyanserats och den Concertino för oboe och stråkorkester (1944) som uruppfördes vid detta tillfälle, finns numera på orkesterrepertoaren ofta framförd av de mest namnkunniga svenska oboisterna.
Efter mitten av 1940-talet satsade han mer helhjärtat på den seriösa musiken. Till de mer betydelsefulla verken från perioden hör Christinamusik (1946), en svit för stråkorkester som hade sin utgångspunkt i musik komponerad för Strindbergs historiska skådespel ”Kristina”, och Tre folkliga valser för stråkorkester (1945). I jämförelse med sina komponerande generationskamrater var Lille Bror Söderlundh verksam en mycket kort tid. Hans aktiva period som tonsättare begränsar sig i allt väsentligt till en period av bara cirka femton år. Under de åren komponerade han ytterligare en rad orkesterverk bl. a Vintermåne (1945), balettsviten Kejsarn av Portugallien (1950), Adagio för stråkorkester (1956), Havängssvit för piano och stråkorkester (1943-53), samt solostyckena Intrada och allegro för piano (1940) och Liten vals för två gitarrer (1942).
Sitt egentliga genombrott som seriös tonsättare fick Lille bror Söderlundh 1954 med Concerto per violino ed orchestra som var en beställning av Radiotjänst för Radioorkestern med Leo Berlin som violinsolist. Med violinkonserten som är skriven med knappa begränsade uttrycksmedel i en stark modernistisk stil, utmanade han den allmänna uppfattningen om sin begåvning. Men trots den modernistiska färgningen hade han inte släppt grunden i sitt komponerande; folkmusiken. Och han svek inte folkmusiken genom att bara ta den till låns, utan byggde istället vidare på den.Trots violinkonsertens entusiastiska mottagande avstod Lille Bror Söderlundh från ett fortsatt komponerande i större format. Istället valde han till mångas förvåning att bli kommunal musikledare i Borlänge. Hans instrumentala kompositioner från åren fram till hans död 1957 består därför huvudsakligen av små etyder och specialövningar för eleverna i musikskolan. Ormtjusaren för två klarinetter är ett sådant exempel.
Söderlundh var själv violinist och många av de instrumentala kompositionerna skrevs på uppmaning av eller i nära samarbete med den tidens mer framträdande musiker. Men också vår tids instrumentalister finner stor glädje i Lille Bror Söderlundhs musik som passat väl för ensembler som Dalarnas kammarorkester, Örebro kammarorkester och Värmlands Sinfonietta, vilka alla har haft hans verk på repertoaren under de senaste åren. Även solister som violinisten Karl-Ove Mannberg, oboisten Bengt Rosengren och pianisten Bengt Forsberg spelar idag hans stycken, och bland dirigenter kan nämnas Esa-Pekka Salonen som också spelat in några av hans verk på skiva.
Lille Bror Söderlundh arbetade målmedvetet och egensinnigt och gav aldrig upp. Med sin konstnärliga intuition såg han en källa till inspiration i den folkliga musiken. Genom hela sitt skapande var han trogen sitt ideal, det som han själv formulerade: ”Det finns ingenting annat än folkmusik att verkligen hålla sig till, det är det enda man har inom sig. Den som sviker folkmusiken inom sig, han sviker sig själv; utan folkmusiken blir ingen en riktig tonsättare”.
Christina Mattsson
