Allan Pettersson föddes den 19 september 1911 och växte upp i Stockholms fattiga arbetarklasskvarter på Södermalm. Hans musikalitet upptäcktes i folkskolan, men inte förrän i 15-16årsåldern fick han regelrätta lektioner i violinspel och musikteori i en kostnadsfri yrkesutbildning på en aftonskola för arbetarungdom. 1930-38 studerade han violin, viola och kontrapunkt vid Musikaliska Akademiens konservatorium. Då tillkom även hans första kompositioner, kammarmusik som visar tydliga tecken på hans personliga temperament och originalitet. Främst står Sex Sånger för röst
och piano till texter av svenska och finländska modernister, Fantasie pour alto seul samt Fyra Improvisationer för stråktrio.
Som Jenny Lind-stipendiat fortsatte han studierna i viola för professor Maurice Vieux i Paris och under hela 40-talet tjänstgjorde han som violast i Stockholms Orkesterförening (idag Kungl. Filharmoniska Orkestern). 1943 började
han skriva sina Barfotasånger (för röst och piano) till egna texter. Här finns den vuxne mannens uppgörelse med barndomsupplevelserna i
originella texter och ett tonspråk, som visar inspiration från Schuberts lieder men också är fyllt av referenser till svenska poeter och till komponister hemmahörande både i konst- och populärmusiken. Sångerna kommer därefter mer eller mindre fördolt att dyka upp i en rad verk tvärsigenom hela hans instrumentala produktion och utgöra en viktig del av hans musikaliska berättarteknik.
Vid sidan av arbetet som violast och tonsättare tog Pettersson privatlektioner i komposition för Karl-Birger Blomdahl och Tor Mann, och därefter för bl a Arthur Honegger och René Leibowitz i Paris, där den sistnämnda sägs ha haft ett viktigt inflytande på Petterssons kompositionsteknik. Från 1952 ägnade han sig åt komponerandet på heltid. Han komponerade i rask följd två konserter för stråkorkester samt Symfoni nr 2, 3 och 4.
En invalidiserande reumatisk sjukdom försvårade från 1960-talet alltmer Petterssons personliga kontakter med omvärlden men tycks inte ha stått i vägen för hans komponerande. Under 60-talet tillkom symfonierna nr 5-8, de hittils mest framförda i Petterssons produktion, och därefter den väldiga Symfoni nr 9 (1970). Växlingen mellan häftig, ångestladdad karaktär och rofyllda, närmast meditativa avsnitt utmärker dessa symfonier. Det publika genombrottet kom med Symfoni nr 7 som blev en enorm succé vid uruppförandet under Antal Doratis ledning i Stockholms Konserthus 1968. Symfonin räknas idag till klassikerna inom den svenska orkestermusiken och har blivit ett återkommande repertoarverk.
Under 70-talet komponerade Pettersson till synes oupphörligt en rad stora verk, både symfonier och soloverk. Bland dessa finns två verk för blandad kör, solister och orkester: Symfoni nr 12 ”De döda på torget” till texter av Pablo Neruda, och den tredelade kantaten Vox Humana till texter av latinamerikanska arbetardiktare och ett antal anonyma indianska dikter. I bägge dessa verk återknyter Pettersson till det engagemang för socialt och politiskt förtryckta människor som finns som en dold programmatisk nivå allt sedan den andra symfonin.
I den stora Violinkonserten nr 2, komponerad för Ida Haendel, återvänder Pettersson till sitt tidigare koncept med att återanvända en Barfotasång (Herren går på ängen) i symfoniskt sammanhang. Symfoni nr 15 har betecknats som centrum i Petterssons sena verk, som hans
svanesång med en kraft och skönhet som kan jämföras med slutsatserna i Mahlers sena symfonier. Likväl följdes den femtonde symfonin av ytterligare några verk: Symfoni nr 16, en konsertant symfoni för altsaxofon och orkester, en postumt upptäckt Violakonsert samt en oavslutad
sjuttonde symfoni.
Laila Barkefors
fil dr. författare till “Det brinner en eld inom oss. En
tonsättares liv och verk.
Allan Pettersson är en av Sveriges mest inspelade tonsättare. 2023 släppte BIS records en samlingsbox med "Allan Pettersson Complete Works". Sedan tidigare finns samtliga verk utgivna på labeln CPO.
Foto: Gunnar Källström
